100yardsochlitetill.blogg.se

Alltid när det gått en tid och året börjar sakta med säkert glida mot sitt slut då säger jag till mig själv att nästa år ska bli mitt år. Visst har jag planer på att nästa år ska bli det bästa men ska göra det bästa av de månader som är kvar att ånga på in i det sista. Vad var det jag inte lyckades med i år då? Jo jag kom inte att flytta till Edinburgh som jag tänkt och Amerikanska fotbollen gick inte riktigt min väg.  Att detta blev som det blev är ändå jag rätt taksam för då vet jag hur jag ska planera i framtiden och attt det ändå kom ut något bra av det hela. När det gäller Edinburgh så skjuter jag bara upp det hela lite till Juni 2016 ungefär reste ditt och sökte jobb i år och vet nu vad som krävs. Det som krävs är en buffert på ett par månadshyror för att vara på den säkra sidan sen gå runt hela stan för jobbjakt och beredd på att kunna jobba på en gång. Amerikanska fotbollen då? Nä den har jag inte riktigt än gett upp hoppet om att få spela lite till men även där får jag räkna med att det tar sin tid innan jag får stå på planen redo för spel. Just nu fokuserar jag på att bygga upp kroppen med hjälp av min duktiga pt tills det är dags. Ta med andra ord ett break nu fram till nästa offseason sen förhoppningsvis kan jag gå in med mer power och kanske kan få lite speltid innan jag slutligen lägger padsen på hyllan för gott. Byter också lag för tredje gången men inget ont om Oslo Vikings den lilla tid jag lade ner lärde jag mig så mycket som jag har med i bagaget. Så kanske sommaren 2017 kan jag vara redo för spel även om jag inte får spela så mycket så är mitt mål att få klä om till match.

 

I livet just nu är det jobb, styrketräning och Wing Chun som gäller och just jag byter boende nu i  Januari så är förväntansfull.

 

Så sliten kan jag se ut efter ett hårt pass

 

Kampsport kommer nog alltid finnas med hos mig, är något som etsats sig fast djupt i min själ. Som sportskille var jag inte särskilt bra spelade innebandy i unga år men gav aldrig utdelning då tränarna ansåg att jag var inte särskilt bra för att få speltid. Detta skedde redan nästan på en gång när jag börja. Hemma gick ett gammal VHS band med Karate Kid på rätt som det var (syrran och jag älskade den filmen, även mamma).  Tjata på mamma vet inte hur länge på att jag skulle få börja utföra någon form av kampsport. Till slut gav mitt tjatade med sig men problemet var att det inte fanns så mycket att tillgå så det blev Jujutsu kai. detta höll jag på med i ett par år men kom aldrig så långt som vuxen bälten blev så besviken när jag inte klarade en gradering till 3 moon så min karriär inom Jujutsu Kai blev inte långvarig.

 

Blev inte mycket träning då jag även hoppa av innebandyn i 8an, så mitt sportande liv lade jag åt sidan för mer stillsittande liv vilket inte uppskattades av min mor. Men min längtan efter kampsport ökade och ökade. Efter programmet rallarsving så växte lusten och jag bestämmde att när jag börja gymnasiet skulle jag börja med någon form. Visste inte riktigt vad som fannd att tillgå i Karlstad mer än att jag såg en reklam affish på en gubbe med ett svärd på och texten till var börja träna ninjutsu. Det såg spännande ut så det prövar jag. En kall januari kväll skuttar jag iväg till solstadens dojo, dojon var trång men verka gästvänlig, en glad göteborgare kommer fram till mig och frågar om jag vill börja träna Bujinkan Budo taijutsu (mer det rätta namnet på ninjutsu ) och jag svara jag. Var super svårt redan från start då jag kom in i en grupp spm redan tränat ett halvår. Efter passet tänkte jag att detta var en kort karriär men tränaren kommer fram till mig när jag byter om och säger du kommer väl nästa gång med. Jag svarade ja även på detta.  Blev kvar tre år ungefär och ibland kan jag känna saknaden efter Bujinkan särskilt efter klubbens gästvänlighet. Idag är det Wing chun som gäller men  fröet som sådes hos mig inom Bujinkan klubben kommer alltid finnas där. 

 

Förebilder är något alla måste ha tror jag vare sig det är religiösa personer eller bara vanliga människor. Mina förebilder har ändrats de senaste åren och vissa plockar man upp igen som om det vore en gammal sak som man plockar upp och dammar av som det vore igår. Som tonåring så var jag i mellanåt ganska ensam så gömde mig en verklighetsflykt i form av filmer.  På den tiden var det inga större mästerverk man såg utan den typen som handla om människor som kunde slåss. Jackie Chan och Van damme var två typer man ofta såg framför tv apparaten.  Jag ville kunna vara som dem slå volter som Chan eller göra en perfekt Split som Van Damme. Problemet var bara att jag var kort, smal och klen så att börja med någon form av kampsport var uteslutet särskilt om det gjorde ont, var livrädd att det skulle ont för ont fick jag tillräckligt av i skolan så det blev att stå över. Sen hade är man uppvuxen i Forshaga hade man inte så många mer sport än innebandy, fotboll, hockey att välja på och dessa sporter locka inte särskilt mycket förutom innebandy som jag var bänkvärmare åt redan vid elva års ålder. 

 

 

Så lämnade spöandet åt dessa killar, men så tror jag var i 9an så växte kampsporten lite mer i mina ögon med hjälp av ett program på tv. Tv programmet gilck i Ztvs slutskede och hette Rallarsving. Programmet gick ut på att Musse Hasselwall, Andreas Halldén reste runt om i världen och testa olika kamparter. Satt som klistrade varje gång det gick och sa att när jag börjar gymnasiet ska jag börja träna någon kampart, vilket jag också gjorde även om de aldrig visade den arten i Rallarsving (Bujinkan Budo Taijutsu). MMA och K1 började bli stort runt om och i media pratades om hur hårt detta var. Även jag blev lite skeptiskt till om jag verkligen skulle börja utföra någon kampart men  Rallarsving visade en annan sida av kampsport en mjuk, harmonisk och lekfull sida till kontrast till det hårda. Hade det inte varit för Musse och Andreas hade jag kanske inte börjat alls. På youtube finns alla avsnitt utlagda och jag tycker det är misnt lika bra som nu. Förebilder i ens liv förändras en del blir kvar en del försvinner och en del tar man fram igen. Så är falllet med dessa två herrar de är stora förebilder i alla falll för mig.